Niclas i lingonskogen
Vi packade, tog bilen och åkte till Koarp. Där sov vi i vindskydd och gick hem till Våxtorp nästa dag. Vi hade diskuterat detta med att gå in ryggsäckarna och jag hade bestämt vägrat att promenera omkring med en massa tung packning och sedan inte få sova ute, så vi vände på det hela. Vi hade ju kunnat lämna allt utom färdkost i bilen men det fick bli en liten prövning då det mesta av utrustningen bars hem på våra ryggar. Med beräkningar utifrån det vi gått tidigare trodde vi att vi skulle vara hemma till middagsdags, därav hade vi bara mellanmålsmat med oss.
Första halvan var jag lyrisk, jag tyckte att det hade varit fantastiskt att sova i vindskydd och där gick vi med packning på ryggen. Wow, nu gör vi det som vi har pratat så mycket om att vi ska göra!
Spritköket var ju med eftersom vi åt frukost i Koarp innan vi gick, så vi fick i oss lite varma koppen efter ett par timmars vandring. Pausen var behaglig i skuggan av träden i det gamla istidslandskapet, men den blev längre än vad vi hade tänkt oss och lite senare när vi korsade 24:an och kom ut i solen blev det mycket varmt. Det var en häftig känsla att komma fram till stället där vi hade fikat med bullar och saft en tidigare promenaddag och sedan var det som om jag bara gick ner i varv. Så nu är vi ju snart hemma tänkte jag och slappnade av fullständigt. Dumt att vi inte pausade där en kort stund innan vi gick vidare, men det kändes ju som att vi var färdiga. Nja, det tog ytterligare nån timme innan vi var hemma och jag var både trött och hungrig. Efter att ha sovit i två timmar på eftermiddagen gick jag upp och sa till Niclas; tydligen var jag för trött för att kunna äta, tur att jag inte samtidigt var för hungrig för att kunna sova! Det är inte bra att kollapsa så där, måste hitta ett sätt att förhindra det till nästa gång! 